söndag 13 mars 2016

Första tanden!!

Idag är en stor dag!!
Charlies 71:a bröt äntligen igenom slemhinnan! Det var en envis liten tand minsann, den har retat honom ett tag nu! Stackars lille Charlie - men så idag! Äntligen!

Igår (på kusin E födelsedag, grattis!) hade vi gäster här hemma, fullt ös med 8 vuxna Olivia på 4 år, A på 2,5 och tre småttingar under året. Det var verkligen en lyckad kväll - men hur kan man misslyckas med så gott sällskap? De sista gick vid 01.30-tiden och F och jag hoppade nöjda och glada till sängs och somnade innan huvudet nuddade kudden! Efter några obligatoriska natt-maningar och vyssjanden så vaknade vi för dagen klockan 8 i morse. Hej och hå!
Idag har bästa Fritte (med hjälp av min bror Micke) fixat våra garderobsdörrar, vi har städat av huset (igen), jag har promenerat med Charlie och handlat (medan Olivia ville vara hemma o hjälpa pappa), fixat med tvätten, strykit... Ja, det har varit en effektiv och rolig dag!
Imorgon ser jag fram mot ännu ett finbesök av bästa Klara med dotter och Linda med son. Vi ska mötas i byn, vara med på sångstunden på bibblan, promenera - sen ska vi hämta Olivia (som vill vara på förskolan, för det är "fyraårsgruppen" imorgon) och äta våfflor, pannkakor o annat gotte!
Jag är så lyckligt lottad för att ha så fina underbara människor omkring mig!

Och förresten! I torsdags beställde jag min brudklänning! Wow vilken känsla! Jag är så förväntansfull! Det tar ca 4 månader innan jag får den, så jag kommer att hinna längta en hel del. Jag, mamma, Olivia och Charlie åkte på en sista "prova-runda". Bästis var i Tjeckien, så det blev "bara vi" (inte så bara!). Bästa mamma ville betala en STOR del av klänningen - tack finaste mor!

Nu är det dags att leta upp tärnklänning och näbbklänning! SÅ ROLIGT!

Här kommer några bilder från de senaste månaderna.


Det blev ju en del pulka-åkning när snön väl kom (och låg kvar!)



Sötaste Charlie fick snällt ligga nerbäddad i vagnen medan syster for upp och ner för backen! 

Världens finaste storasyster!

Gladfis och charmtroll!


Åh, om jag bara vore lite äldre...


Att sova hos på golvet hos gammelmormor Evy, det är fint det!


Hjärtat smälter!!!
Att få se detta - och ha kameran i hand! Halleluja-moment!

Busfrö!

Man hinner med många kramar på en dag!

På promenad vid kanalen. 

"Mamma, jag sitter på taket! Fota mig så att vi kan visa pappa!"







Världens godaste kinder! Kul att brorsan tar efter!

Kul i bokskogen.



lördag 30 januari 2016

Brudklänningar

Idag har jag återigen provat brudklänningar. - för andra gången i denna butiken...
Det är så himla roligt - men samtidigt jättejobbigt!!! Haha! (Hmm, ett kärt besvär, kan jag lova). Jag hittar hur många fina klänningar som helst. Oftast är det "något" som jag skulle vilja ändra eller fixa till - tills idag. Idag hittade jag en superfin modell, men så är jag så osäker på att gå misste om något (känslan av att bära en helt annan modell) att jag ääändå inte kan bestämma mig.

Just idag var mamma (som har varit med varje gång❤️), svärmor, Anna med lilla Minna, Charlie (såklart) - och bäst av allt: älskade Olivia; med som smakråd. Tyvärr kunde inte bästis följa med idag pga jobb - jag fick en tid mitt på dagen!

Nåja, ville mest anteckna hur underbar min älskade dotter är! Världens finaste lilla tjej! Hon var med mig överallt i butiken. Hjälpte "" mig i provrummet. Bar mina släp. Rättade till mina slöjor. Sprang o valde ut fina skor till mig som hon hjälpte mig att prova (ja, vi har sett Askungen här hemma, haha!).
Hon gömde sig under klänningarna - och självklart var det bara prinsessklänningarna som gick hem hos den lilla men ack så bestämda damen 😊

Det är såklart stort även för henne och därför också väldigt viktigt för mig att även hon tycker att min klänning är fin. De klänningar som jag kanske känner mest för är inte sådana som faller inom ramen för hennes prinsess-klänningar. 
Hmm.... Sån beslutsångest jag har!
Det var iallafall underbart att få ha med henne idag. 
"Nej mamma, jag tycker om den store" (klänningen). "Den måste gå ut mer".
"Mamma, denna tar vi så kan vi åka hem sen". "Mamma, nu syns jag inte" (hördes det från klänningen) 🙊☺️
Tack älskade hjärtat, för att du är just precis den du är! Mitt hjärta! Min lilla ögonsten!





(Tittut??) :-D

Återigen charmade hon personalen och fick hårnålar med glitter på att ta med sig hem. 
Tycker verkligen att vi har blivit fint bemötta där vi har varit! Men mer om det sen när jag har bestämt mig... ☺️

måndag 25 januari 2016

Long time no see

(Vill tillägga att detta inlägg har fått en hel del auto-korrigeringar av detta fantastiska stavningsprogram som ju finns i iPhone - så låt fantasin flöda)...

Ja, och jag som började skriva så flitigt i höstas med önskan om att dokumentera mer av tiden som gått. Visserligen dokumenterar jag på så många ställen att hälften kunde varit nog (böcker, anteckningar, foton och filmer mm) men jag ville liksom hålla lite liv i bloggen också. För som jag sagt så många gånger tidigare, så älskar jag att kunna bläddra tillbaka här, läsa och minnas. 

Så hände de hemska terrordåden i Paris. Fy vad jag mådde dåligt! Sen satt jag och skrev ett saftigt inlägg om denna bestialiska vidriga händelse och svävade iväg. Beslöt mig för att vänta med att publicera inlägget tills jag lugnat ner mig - och det tog ju tid vill jag lova! Nu ligger det kvar som opublicerat här på bloggen, och så kommer det nog att få göra ett tag till! 

Anledningen att jag skriver nu är för att jag vill göra någon liten notis om Frittes och mitt BRÖLLOP! 
Ja, plötsligt händer det! Hihi! 2006 förlovade vi oss, och såhär tio år senare vankas bröllopskalas. 
Vi är äntligen igång med planeringen efter en seg start (har ju ägnat all energi o fokus åt att njuta av Charlie och Olivia, att sett kommit lite i skymundan). Men så kul det är nu när vi har börjat!

Det började tufft med att våra fotografer som vi så gärna ville ha (har fotat vänner till oss - helt fantastiska bilder). De ringde mig med den fantastiska nyheten att de väntade barn - på vår dag dessutom! Så de fick ju ställa in! Jag ljuger om jag inte säger att jag skäms över min besvikelse, som jag dessutom inte kunde hålla tillbaka vid samtalet. Samtidigt gläds jag för deras skull, verkligen, grattade såklart också! Men vad hade en månad mer eller mindre gjort ;-)
Nåväl, nu är fotografer återigen hittade och till 90% beslutade. 
Sen ringde jag en sömmerska som jag tänkte kunde sy upp min klänning - hon har även sytt upp min väns fantastiska brudklänning (varför jag ville nå just henne). Men nepp, hon vågade inte för hon skulle flytta i sommar (från ett hus de hade bott ca 30 år i (?)). Det kan jag ju förstå, men det kändes lite typiskt!

Nästa tanke var att fråga sömmerskan som sydde upp min mammas brudklänning. Så jag for iväg o hämtade hennes klänning för att granska sömmarna (precis som om jag är ett proffs? Haha!). De var såklart jättefina, men när jag stod där med klänningen i famnen slog det mig: ska jag kunna välja de "perfekta" tygerna till en klänning som jag inte har en aning om hur den ska se ut - och med min beslutsångest dessutom?
Nä, det passar kanske mig bättre att välja mellan färdiga modeller. Så på den vägen bar det av, och i lördags provade jag brudklänningar för första gången! Mamma och bästaste Malin var med. Gud så svårt det är! Vill jag vara marängprinsessa? Vintageprinsessa? Enkel klänning med fall? Mermaid? Öppen rygg? Bara axlar? Slöja? (ja ja ja!).
Jag kan inte bestämma mig!?! 
(Så det var kanske tur att jag inte skulle sy upp en egen, trots allt, även om det hade varit väldigt väldigt roligt o lyxigt!)

När vi gick in i butiken o pratade med personalen kände jag ingenting. Ingen förväntan, nervositet eller pirrighet - jag var mest lättad över att jag kom i tid (på minuten!). De var lite sena med provningarna så jag tittade mest på en annan brud som var jättevacker i sin maräng-klänning... Men när mannen som hjälpte oss började leta upp klänning efter klänning som skulle matcha vad jag hade beskrivit - så fick jag kämpa med att hålla tårarna tillbaka. Det bara kom som en varm och härlig våg. Herregud? Händer detta på riktigt? Är det nu det börjar? Och här står min bästa vän bredvid mig och ler för min skull? Min fina mamma och världens underbaraste Charlie. Är det sant? Tur att inte Olivia var där för då hade jag nått bristningsgränsen! Typ burit upp henne i famnen och sprungit ful-gråtandes därifrån (ja...fanns liksom inte så mycket plats över i butiken...).
Sen började vi prova o då gick det av rena farten! (Tack vare Malins assistans med klänningarna och mammas trygga famn åt Charlie). Haha! Så kul det var! Så himla lyxigt! Tack tack tack! När vi var klara gick jag därifrån med mer vitt huvudbry än jag kom in med. 

Vad jag slutligen kom fram till? Att jag måste dit igen! :D

.....

Lite blandade bilder från i höstas-nu som råkar finnas tillgängliga på telefonen:

Charlie med sina faddrar



Utflykt i bokskogen med Kim Alma o Vilma


Hemmamys

I julas fick vi träffa tomten många gånger, detta var en av hans bättre dagar ;-)

Promenad på stranden (och runtomkring).




Alltså, sicken coool typ ;)

Olivia var tomtenisse i årets luciatåg.

Gott med ratt Charlie?

Vet inte hur många snöbollar jag fått på mig i år :)



Mina älskade älskade ögonstenar! ❤️

fredag 13 november 2015

Del 4


Nu är det egentligen lördagen den 20 februari 2016  - men jag tänkte skriva en liten text som fortsättning på den nedan, och då är det nog bättre att den kommer i rätt följd.

Jag avslutade på BB.
Underbara lilla guldklimpen Charlie och jag stannade ju kvar för att jag skulle kunna vila upp mig och för att de skulle ha koll på mig eftersom jag var alldeles vinglig och yr så fort jag skulle ställa mig upp. Lägg sedan till att det inte finns några magmuskler som kan hjälpa kroppen att stå rakt - haha - då är det inte så lätt att hålla balansen inte! Jag minns hur jag "överkompenserade" bristen på bålstyrka med att gå framåtböjd. Kändes så märkligt! Fick tillslut ont i svanken pga detta - kan även tillägga att en gördel var underbart skönt att få ha på sig (jag vet att det inte är alla som tycker så), men det är en annan historia.

Inne på rummet sade Fritte hejdå och fick åka hem för några timmars välbehövlig vila - men han förstod inte riktigt hur han skulle kunna sova och sa flera gånger hur fel det kändes att åka hem utan oss och "lämna oss" på BB. Men det är som det är med det...
Väl ensam inne på rummet hade jag självklart INGEN ro i kroppen. Hur skulle jag kunna sova när världens finaste lille kille låg i en balja bredvid mig? Hur skulle jag kunna försäkra mig om att han andades? När Olivia föddes låg hela familjen kvar på BB TILLSAMMANS! Det var magiskt! Dessutom ganska praktiskt eftersom Fritte och jag turades om att sova/hålla koll på dockan! Haha! JA, hon fick inte sova obevakad - inte en enda stund - vi var ju tvungna att se till så att hon andades :)
Jag hade ju samma känsla med Charlie - men var ensam på alla sätt. Dessutom var det väldigt kallt i rummet eftersom kvinnan bredvid hade öppnat fönstret...  NÄ MINSANN! SÅHÄR SKULLE JAG INTE HA DET! MITT BARN SKULLE INTE BEHÖVA LIGGA ENSAM SINA FÖRSTA TIMMAR I EN NEDRANS PLASTBALJA - OCH JAG SKULLE INTE BEHÖVA KÄNNA SÅHÄR.
Så på nått vänster lyckades jag hasa mig upp, gå steget bort till Charlies plastbalja, dra bort baljan till sängen (egentligen inga avstånd - men det var svårt för mig i det läget) och drog den till sängen så att jag inte skulle kunna tappa Charlie - lyfte över honom i min säng o bäddade ner honom under den region-skåne-filt man fått som täcke. DET var ett underbart ögonblick. Där fick jag alltså ligga ensam med det dyrbaraste finaste jag någonsin mött - samma känsla som med och för Olivia. Jag tog in hela honom, alla detaljer, hans (ljudliga) andedag, smekte hans sammetslena varma fjuniga hud, det mörka håret, den lilla munnen, och njöt av att få vara hans trygghet. Tänk att han äntligen kommit? Vår efterlängtade älskade lillebror. Sedan somnade jag också - och sov gott!
Någon timma senare väcktes vi av sköterskor som skulle klämma o känna, fråga om amning (vilket för övrigt gick jättebra, Charlie hade jättefin teknik redan inne på förlossningsrummet). Så tacksam jag är över att ha fått slippa den problematiken!
En stund senare kom en annan sköterska för att ta saturation på Charlie.
Kvinnan jag delade rummet med frågade om hon kunde ockupera toaletten för en dusch - vilket hon såklart kunde göra - och det var nog bra att hon var så "hurtig" och "ordentlig" för det fick fart på mig! Efter hennes dusch ville jag också försöka duscha av mig, men alltså!? Jag rullade in Charlie på toaletten i baljan (baljan som jag för övrigt också använde som personlig rullator, hehe). Behöver inte gå in på detaljer men jag var yr, fick ibland hålla mig i duschkranen, var stressad över att Charlie skulle vakna, vatten överallt - vilket stressade mig eftersom jag skulle behöva torka upp allt efter mig (yr, svinfärdig och svag - men delar man rum med andra så gör man!),  framåtlutad stod jag...som att man knäckts på mitten men ändå satt ihop - alldeles vobblig alltså. Antingen har jag sett bedrövligt sorgilg ut eller också alldeles tok-rolig!
Väl klar kom jag ut o kände mig faktiskt fräsch! Haha! Kämpade mig bort till matsalen (frukosten) - det gick inte fort kan jag lova! Inte på grund av smärta som sagt, utan för att kroppen inte fungerade som den skulle och pga svagheten o yrseln. Fick i mig en lite skål fil - sen tillbaka till sängen igen!
- Sen var det en enda lång längtan! SOM JAG SAKNADE OLIVIA! Jag ville så gärna att hon skulle få komma och träffa sin bror! Som jag hade drömt om detta ögonblick - ett ögonblick som dessutom var min målbil under graviditeten och förlossningen. Och jag skulle inte bli besviken! Börjar gråta nu bara jag tanker på det!
-Dessutom kom rumskamratens man kom med deras dotter - haha!? Vilket fick mig att längta ÄNNUMER!


Under förmiddagen sms:ade jag med Fritte. Han for runt och fixade grejer. Åkte o hämtade Olivia som hade sovit hos P, K och A (deras lilla V låg fortfarande i magen). Det är så roligt för Olivia minns detta. Hur hon åkte i bilen tillsammans med Peter till deras gård på kvällen innan Charlie föddes (när jag var mitt uppe i värkarbetet - som ännu inte hunnit bli, och egentligen inte blev, dramatiskt - iallafall inte förrän sista timmen), att hon inte hade somnat i bilen trots att pappa hade berättat för Peter att hon med all säkerhet skulle göra så, att de tittade på tecknade Pippilångstrump när de kom fram för att hon inte kunde somna... Jag tycker att det är så himla mysigt att hon minns allt detta!
Men den finaste stunden var ändå när hon skulle träffa Charlie för första gången.
Jag var SÅ förväntansfull och alldeles tokig av saknad efter min älskade lilla (stora) tjej.
Fritte och jag ringde och SMS:ade för att jag skulle vara beredd när de skulle komma, jag skulle filma med vår videokamera medan Fritte skulle filma med sin mobil.
ÅH SÖTASTE LILLA HJÄRTAT! Hon hade letat upp rätt rum i korridoren med pappas hjälp, kom in och började direkt att leta efter lillebror (som låg på andra sidan om mig i sängen).
Kärleken som sköljde över mig när Olivia kom upp i sängen och för första gången träffade sin lillebror - den går inte att beskriva. Så fantastiskt! Så lycklig! Så tacksam!
Jag har verkligen allt man kan önska sig.

Resten av dagen spenderade vi tillsammans. Vi ringde farmor, mormor och morfar, SMS:ade och skickade foton. Fikade på cafeet vid entrén. Till slut blev det så dags för läkarbesöket - lillebror fick ett rungande godkänt - och vi kunde åka hem (efter lite uppfrätande tips om amning, blöjbyte och påklädnad).
Fritte hämtade bilen medan jag och Olivia väntade i foajén . Sååå mysigt!
Solen sken.
Vi skulle hem. En nyfödd. En nybliven storasyster. Två nyblivna tvåbarnsföräldrar.
Vår familj!

(bara för att vara korrekt: detta inlägg avslutades 10 mars - så mycket tid har jag över till datorn, haha!)

torsdag 12 november 2015

Del 3

Nu sitter jag återigen med ett par minuter över. Myser med en kopp kaffe medan Charlie sover i sitt babynäste här bredvid mig. Han är så himla söt att det vrider om i magen på mig när jag tittar på honom! Haha! Vill bara plocka upp honom och pussa pussa pussa och krama hååååårt hååååårt (blir som ett barn själv). Haha! Men jag får lägga band på mig själv, helt enkelt.

Idag ska vi till BVC efter att jag har hämtat Olivia på förskolan. Sedan kommer faster Felicia hit o hälsar på. Mysigt! Imorgon ska jag hem till min farmor.


För att återgå till skrivandet om den sista tiden…
Jag avslutade någonstans med den overkliga känslan av att vi skulle få träffa vår efterlängtade lillebror - och ett slut på förlossningen. Det var verkligen svårt att förstå. Jag minns att jag tänkte på det under förlossningen - detta ska verkligen ta slut och vi ska snart bli tvåbarnsföräldrar, snart, snart.

Enstaka minuter efter att hinnorna togs kom krystvärkarna. Det var det absolut häftigaste jag någonsin varit med om. Vilka obeskrivliga krafter kroppen besitter! Min förlossning med Olivia var den bästa, jag kunde inte önskat en bättre. Krystvärkarna var dock dämpade av epiduralen (men jag kände dem, allt var precis som det skulle) - men jag hade alltså inte känt dem såhär kraftigt tidigare. Detta var alltså helt magiskt. Som om en kraft, djupt djupt inom mig bara "exploderade", "rullade fram som en ångvält över kroppen" och avslutades i en krystning. Jag skulle aldrig medvetet kunna samla sådan kraft. Det går liksom inte att beskriva… Efter första krystvärken dröjde det inte mer än --- minuter tills vi fick träffa får älskade guldklimp nr 2. Klockan 01:31 kom han äntligen, 4135 gram och 52 cm lång. Till skillnad från Olivia skrek Charlie direkt och mycket! Haha!
Jag fick upp honom på magen, varm och mjuk. Han skrek. Jag hyssjade och hyssjade, tittade och tittade. Kunde inte titta nog. Försökte insupa hela honom, ljudet, andningen, lukten, hans mjuka fuktiga hud, hur han såg ut… Hans svarta långa hår, hans små veck, de svarta fjunen på övre delen av ryggen, öronen - precis som Olivia. Hålla värmen. Värma.
Fritte klippte navelsträngen efter den slutat att pulsera. Haha! Det tjatade vi om från första mötet med barnmorskan, sedan stod det i förlossningsbrevet och efter hon kommit tillbaka för att kontrollera CTG:n sade vi det igen - "JA JA, jag förstår, den ska inte klippas förrän den pulserat klart" - meddelandet framfört - som om det var världens viktigaste punkt på dagordningen =) Barnmorskan "mjölkade" till och med navelsträngen innan den klampades och Fritte klippte - hihi! (Vi fick en skär, rosig och fin bebis med oss hem ;-))
Efter en hel del tryckandes och klämmandes (SÅ irriterande - förlossningen är ju inte slut när barnet fötts fram!) lämnades vi i rummet för oss själva (med en bricka mackor, kaffe och saft). Denna fantastiska stund. En stund jag fått ynnesten att uppleva två gånger i mitt liv. Tiden då allt är tyst, lugnt, stilla. Fullkomlig harmoni råder. Den lilla stunden i evigheten som bara är vår, då det bara finns vi tre, då man håller hela världens nav i sin famn. Tiden då framtiden väntar runt hörnet med alla drömmar, alla "första gånger", alla nya intryck och upplevelser - OLIVIA,  men den väntar fortfarande där, respektfullt, knackar inte på. Tyst och stilla. Förundran. Kärlek.
Det är magiskt. Hur kan det fungera så?
Jag kunde inte omfamna allt, verkligheten, detta lilla knyte tillräckligt. Fritte berättade att han räknade alla fingrar och tår - vilket han även hade gjort med Olivia. Jag tycker att det är så rörande fint (och verkar vara vanligt förekommande), som en sorts trygghet i att allt är bra, allt är verkligt. Inte för att det skulle vara motsatt bara för att man saknar fingrar eller tår - men jag kan tänka mig att det blir som en verklighetsbekräftelse, det är på riktigt. Något man kan "ta på". Men jag är inte alls sådan. Inte alls. (Jag fick faktiskt ett ångesthugg i magen någon vecka efter förlossningen: 'SHIT! Har han alla fingrar och tår? Ha man ens kollat upp det? Måste räkna!' - haha - jag hade INTE ENS tänkt tanken på detta tidigare - och precis som om det inte skulle ha uppdagats vid alla kontroller? Hihi!).
Jag har så svårt att ta in allt, alla känslor, omvälvande mirakel - att jag fastnar på ett plan då jag bara försöker förstå, försöker uppfatta och förnimma. Jag kan liksom inte tänka klart. Det är så påtagligt att jag lägger märke till det själv, för jag kan inte heller "ta mig ur det" på egen hand, det stadiet måste liksom "genomlevas" helt enkelt =)

Nåväl. Där fanns vi, i ungefär två timmar - bara vi. Tillsammans. Fritte satt bredvid sängen (i Ystad med Olivia låg vi hela familjen i en större säng inne på förlossningsrummet - men det gick inte här i Malmö, eller, det hade blivit väldigt obekvämt =))
Charlie tog bröstet direkt, vilket även Olivia hade gjort. Hur häftigt är inte det? Hur kan det bara fungera så? Naturen är fantastisk.

Efter ett tag tog framtiden initiativ och knackade på dörren. Sedan dess har allt gått i vrålfart!
Personalen kom in och kungjorde att det var dags för att byta avdelning. Barnmorskan (som jag som sagt tyckte väldigt mycket om) hade lite manande föreslagit att vi skulle åka hem eftersom allt hade gått så bra - om vi kände oss bekväma med det såklart. Minimumtid för sjukhusvistelse innan hemgång är 6 timmar - så restrerande timmar skulle vi sitta (!) i ett "tidig hemgångsrum". Jag som hade varit uppe en gång på toalettbesök - och fått se ett VITT SPÖKE i toalettspegeln hade inte kunnat duscha eller på något sätt förbereda mig. Allt var bra sålänge jag låg ner, men om jag reste mig blev det svart - jag var väldigt nära att svimma - för jag försökte ett par gånger… såkalrt!? Benen hade skakat ända sedan förlossningen var över - när jag reste mig blev det ännu värre… Därför blev jag rullad i limousin (rullstol) till BB sidan.
Min upplevelse av denna del var inget vidare. Information forslade över en, det gick inte ens att ta in. Tyvärr hade dessutom den fina människan (barnmoskan på BB sidan) en brytning som gjorde att jag fick fråga "va" flera gånger. Man fick papper att fylla i och en pärm med information att läsa igenom (alltså? vad fan Sverige!?). Under ett av hennes "informationstal", som hon givit 100-tals gånger tidigare kom jag på mig själv med att titta på hur hennes mun rörde sig och tänka att "tack och lov för att jag inte är förstagångsföderska".  Denna kvinna tyckte iallafall, och mycket riktigt, att jag skulle stanna eftersom jag fortfarande inte kunde resa mig - medan Fritte då såklart var tvungen att åka hem. Jaha!? Stackars hjärtat!
Han följde mig och Charlie till rummet iallafall =)
Hela tanken med detta var att "jag skulle vila upp mig". Men nu lämnades jag istället ensam med vår nyfödda lilla plutt, utan stöd från Fritte. Jaha? Jag kunde inte ens resa mig upp för att hämta Charlie ur plastbaljan han låg i!?

Kvinnan jag delade rummet med var jättegullig, men det visste jag såklart inte när vi kom in tidigt på morgonen…

Då var det dags igen!
Började denna text igår, får avsluta här för idag. Lilleman har vaknat och vi ska hämta Olivia.
I eftermiddag ska vi hälsa på min farmor! Hej o hå! =)






torsdag 5 november 2015

Del 2

Fortsättning…
Vet inte hur min svenska blir eftersom jag inte hinner korrekturläsa den, det viktigaste för mig är att få den på pränt.
Man får passa på… liksom =)

Idag har jag både Olivia och lilleman hos mig. Vi sitter och myser i allrummet, här är ganska mörkt hemma, ute är det mulet och regnet faller. En massa grävmaskiner och diverse skåpbilar kör skyttetrafik på den lilla vägen utanför oss. De håller på att gräva ner fiber (snabbt internet - äntligten!) till hela området här. Malou pratar på TVn och Olivia får kika på ett avsnitt Dr McStuffins (..?…) medan jag skriver här. Mys!

Nåväl, när klockan började närma sig 20.30 kände jag att det nog snart skulle vara tid för Olivia att hämtas upp av svågern (enligt våra planer). Nej jag ville inte ringa mamma o pappa eller svärmor - eller övrigt släkt heller för den delen. Förklaring kommer.
Det kändes bra med svågern + familj. De väntade smått (fick en dotter 2 veckor efter oss - och då var vi barnvakt åt deras storasyster) och vi hade pratat så mycket om förlossningar, delade samma uppfattningar och de kände liksom jag (Fritte kvittade det) att det hade varit skönt att få ha förlossningen "för sig själv i lugn och ro" utan att behöva "oroa sig" för andra.
Jag var så även när det gällde Olivias förlossning. Jag vill bara vara "i stunden" och inte ringa runt och involvera familj och släkt. Det skulle ta för mycket energi att känna oro för dem också. Exempelvis om det skulle ta för lång tid - "nu oroar de sig nog", "måste rapportera att allt är okej" osv. Nej, då ville jag hellre komma med den (i stunden förhoppningsvis) positiva nyheten att en frisk och kry lillebror kommit till världen och att allt gått bra.
P kom iallafall och hämtade en förväntansfull Olivia. Jag fick en puss och kram innan hon åkte - och enligt P hade hon pratat konstant i bilen, hela vägen hem till dem och därefter tittat på en hel film i sängen tillsammans med dem innan hon somnat! Haha!
Värkarna var fortfarande helt hanterbara. Vi ringde in till Ystad förlossning var vi hade varit på samtal tidigare, Olivia var född där - och jag ville dit för allt i världen! Tyvärr hade de intagningsstopp - de hade fullt helt enkelt. Jaha? "Kan man pausa detta" - var min första tanke. När ja insåg att vi nog inte skulle hinna med Ystad (som kunde ta emot oss morgonen därefter) fick jag tungt ställa in mig på att åka till Malmö. Ush! Malmö! Och jag som hade lovat mig själv att inte åka dit!?
Vi låg tillsammans i sängen i mörkret. Allt var så tyst. Så lugnt. Tog värk på värk. Fritte kliade mig på ryggen, hämtade vatten, klockade värkar och berömde. Det var faktiskt riktigt mysigt - frånsett topparna. Vi ringde till Malmö och förberedde dem på att vi skulle komma in lite senare.

Jag hade börjat frysa i min fuktiga handduk och hoppade återigen in i duschen. Fritte följde med. Efter ytterligare en tid tänkte jag att det kunde vara dags att åka in, "för snart skulle det nog bli värre" - och då ville jag ha möjlighet till epidural. När jag reste mig från duschen kom en intensiv storm med värk på värk. Jag hängde mig över Fritte - stackarn! Haha! Stapplade ut i hallen. De kom plötsligt mycket tätt - men de gjorde inte alls så ont som de hade gjort i sovrummet - vad jag inte visste då var att jag redan hade tagit mig igenom det värsta!

Efter en stund hade Fritte hjälpt mig med kläder och hämtat alla attiraljer och ringt till Malmö för att berätta att vi var på väg in.
Själv väntade jag utanför dörren. (känsliga läsare - hoppa till nästa stycke). Mådde verkligen illa och kräkte i rabatten utanför. Och det roliga var att jag stod där, hängandes i dörrhandtaget och tittade (ja det är ganska konstigt såhär i efterhand - men återigen - jag har alltid sagt att det är något fel med mig). Jag hängde iallafall i dörren och tittade på pizzan som låg framför mig - och tänkte att "nästa gång jag ser den, kommer jag att ha en liten bebis i famnen" - hahahahaha! Snacka om att vara påverkad av stunden! Andakt för en spya!? Hihi…

Nåväl, på väg in till Malmö fick Fritte stanna ett par gånger för att vägen var för "guppig" (dock inte på motorvägen, såklart). Vi stannade utanför förlossningen och ringde på dörren som öppnades. Mitt kontrollbehov gjorde återigen (liksom med Olivia) att jag såg ganska oberörd ut.
Vi gick in i de fina lokalerna! Ja det slog oss hur fräscht det var där. Fick sätta oss i väntrummet var några värkar kom innan vi ganska snabbt visades till vårt rum. Barnmorskan eller sköterskan som visade oss rummet tittade konstigt på mig när hon hämtade oss - jag kände att jag fick grimasera lite för att visa att jag faktiskt är mitt uppe i en förlossning! Att visa att jag "inte luras"…. Stannade till i toppen av en värk, på vägen, och hon vänder sig mot mig - jaha, har du en värk nu?
EH! JAAAA!!???
Inne på rummet kom barnmorskan och undersköterskan som skulle hjälpa oss in för att prata, ta förlossningsbrev etc. De var verkligen jättetrevliga båda två. Fina människor!
De reagerade nog som de hade gjort i Ystad för 4 år sedan när de såg på mig - "det här har bara börjat".  Jag stod upp, Fritte satt på en stol framför mig, vi pratade. Barnmorskan ville göra ett CTG och bad om att få läsa förlossningsbrevet under tiden. Jag fick lägga mig på sängen - på rygg (!). "Så, nu ska du få ligga här och vila en stund", sa hon. Vila!? Tillåt mig att skratta! HA HA!….
Hon gick ut och kom inte tillbaka förrän ca 30 minuter senare. Hon tittade på CTG:n och konstaterade snabbt att jag hade starka värkar. "Vi får göra en undersökning", sa hon, "OJ! Du kommer inte att tro det, men du är öppen hela 9 cm, du har minsann jobbat på bra hemma".
Jag var förvånad över att det var 9 cm och tänkte samtidigt att det minsann var tur att vi åkte in - jag som ju hade kunnat vara kvar ännu längre tid hemma. Nu i efterhand förstod jag att de värsta värkarna - de som man brukar ha kring 7-8 cm, det var dem jag hade haft i sängen i sovrummet innan jag hoppade in i duschen den andra gången.

"Vi kommer ju inte hinna epidural, men vill du så kan jag ta fram lustgasen", sade hon sen.
Jag hade ju inte fått prova någon lustgas med Olivia - jag hade fått epiduralen direkt - och jag kan tillägga att jag har världens bästa upplevelse av den! Nåväl, det kunde ju vara kul att få prova lustgasen tänkte jag. Jag förklarade att jag inte visste hur den fungerade, så barnmorskan visade mig och hjälpte Fritte i hur han skulle kunna guida mig genom att titta på CTG-maskinen. Undersköterskan satt kvar en stund efteråt och hjälpte till.
Tyvärr blev min erfarenhet inget vidare. Lustgasen luktade illa och jag kände att jag inte fick möjlighet att andas som jag tidigare hade gjort. Därav "kippade" jag efter luft under och vid sidan av masken - varför det inte fungerade alls. Efter ett tag fick jag in någorlunda teknik, men effekten uteblev. Barnmorskan kom in och höjde gasen till max. Jag blev liksom "full" vid en handfull värkar, men kände ändå all smärta. Ändå vågade jag inte släppa den när jag väl hade fått den - för "tänk" om jag skulle få ut mer av den - och "tänk" om jag skulle behöva den sen. Jag vet såhär i efterhand inte riktigt vad jag tycker om lustgasen. På ett sätt var det ändå skönt att ha något att fokusera på.
Fritte trodde att jag skulle bli påverkad - alldeles full - och såg nästan fram mot att jag skulle göra något konstigt. Mellan värkarna visste jag inte var jag skulle lägga masken. Ville ju inte röra den ömma magen, och slangarna låg på vardera sida om mig, så jag "lade den" helt enkelt på pannan. DETTA trodde Fritte att jag gjorde för att jag var påverkad, "nu händer det", tänkte han. Haha! LURAD!
Det har vi skrattat åt i efterhand. Nåja, jag kunde skratta mellan värkarna och någon värk fick jag ju som sagt hjälp av den. Man känner allt, men det är en skön känsla ändå att få vara "lite lullig". Barnmorskan sa till mig att "ta mer, andas ordentligt i masken, det är faktiskt okej Linda" … lite senare: "du behöver inte vara rädd för att använda den eller att ta för mycket, det är okej att skåpsupa här". Haha! Hon hade en härlig blandning av lugn, ironi och komik. Hon passade mig perfekt!

Ganska snart sade hon att "titta Linda, jag tar på mig nu (förkläde) och börjar duka fram". Snart skulle vi få träffa vår efterlängtade lillebror!!! Trots att allt var hanterbart, var man ändå trött, och bara vetskapen om att förlossningen snart skulle ta slut kändes helt overklig. Att vi skulle få träffa lillebror - helt ofattbar.

På tal om lillebror - nu vaknade han!
Får fortsätta sen.
Ursäkta min svenska, som sagt, vet inte om det går att läsa - men ta det för vad det är.

onsdag 4 november 2015

Del 1 av månaderna sedan juli =)

Nu sitter jag här i soffan för första gången med tid över och med prioriteringen att skriva ett par rader här.  Så mycket som har hänt sedan jag skrev här sist. Hela livet har ju förändrats - till något ännu mer fantastiskt än det tidigare varit. Hur är det möjligt?
Jag har så mycket energi och ork, glädje och lust - trots dålig sömn och sprängfyllda dagar.
Jag är så lycklig och tacksam.

I Juli kom vår efterlängtade älskade underbara lillebror. Allt gick helt fantastiskt bra. Jag är så tacksam för att allt gick bra, tacksam för den otroliga fantastiska upplevelse som förlossningen gav och innebar. Ja det är många superlativ här nu, inte sant? Haha!… Men månaderna som har gått har varit helt magiska. Så mycket känslor!

Men.. om jag ska försöka bena upp det hela någorlunda kronologiskt, för att i framtiden kunna läsa texten med förståndet i behåll.

Jag var ganska trött på att vara gravid i början av sommaren. Till skillnad mot graviditeten med Olivia så hade jag ju denna gång fått smaka på diverse "graviditetsplågor" denna gång. Men jag fick väl igen efter min första graviditet då jag i princip - och som jag brukar säga - "inte var gravid, jag hade bara en liten kula på magen". Mot slutet av graviditeten med Olivia kände jag att jag hade kunnat vara gravid hela året ut - om det inte varit för min enorma längtan efter att få träffa henne.

Denna graviditeten började med en enorm trötthet och ett stort sug efter fett, kött och salt - kan påminna om att jag är vegetarian - så detta var ju en ganska jobbig period. Haha! Jag gick upp i vikt snabbare denna gång. Dålig hy. Sliten. Trött. Redan vid årsskiftet kom en underlig molande värk från pubisområdet som sedan ganska snart spred sig till höger och vänster sida i bäckenet samt tilltog i omfattning. Hej foglossning! Trots besök hos sjukgymnast och gravidyoga mm så blev det bara värre och värre. Detta tillsammans med ett stressigt yrke resulterade i sammandragningar och ihållande värk, många tårar på kvällarna av utmattning (pga den ihållande värken) och trötthet pga jobb. På nätterna kunde jag inte sova eftersom jag vaknade varje gång jag försökte vända mig på grund av "hugg i höften" - foglossningen - eller pga kramper (mot slutet). Det var faktiskt skönast att ligga på rygg emd tanke på bäckenet men då gjorde den stora magen det tungt för mig att andas normalt. Känslan av att inte räcka till och av att "inte klara av" är den värsta jag vet. Jag ville ju framförallt vara pigg och glad för Olivias skull, men orkade inte. Ush!
Tillslut fick jag sjukskrivning 50 % och sedermera 75% (för att jag bad om det, skulle egentligen ha stannat hemma 100% på slutet). Kan sammafattningsvis berätta att jag var SLUT i juni månad. Slut i kroppen, tömt energilager, något ledsen på grund av den ständigt överhängande känslan av att ha "misslyckats"? Blir så arg på mig själv såhär i efterhand! Hade det gällt någon annan vet jag vad jag hade sagt, men man ska ju alltid vara så hård mot sig själv? Framförallt när man är mitt uppe i det… vad det än är…

Nåväl. Fredagen innan förlossningen klockade vi värkar här hemma hela natten. De kom någorlunda regelbundet och jag bad till och med Fritte att stanna hemma från jobb. Eller bad och bad, han konstaterade att han skulle stanna hemma. Haha!
Underligt nog avtog allt på morgonen och jag somnade och vaknade relativt sett utvilad på förmiddagen. Jaha! Var inte detta en besvikelse så säg!? Haha! Tack för den!
Torsdagen veckan efter var jag på sista kontrollen vecka 41+0. Jag hade då känt av sammandragningar till och från under dagen, men på grund av erfarenheterna fredagen innan tog jag dem inte riktigt på allvar. Kändes väl som att han aldrig skulle komma, vår lillebror. Kändes verkligen overkligt att vi skulle få ännu en familjemedlem, min hjärna hade väl mer eller mindre gått över till att acceptera kroppens snabbt påtagna fetma som en del av "mitt nya jag".
Olivia var inte på humör denna dag, hon saknade sin pappa. "Jaaaaaag saaaaaaknaaaaaar miiiiiiiiiiin paaaaaaaappppppaaaaaaaa" och ernorma krokodiltårar till detta - började vi dagen med. Onda sammandragningar till och från kändes liksom ganska befogat. Haha! Olivia hade flera dagar med sådana gråtattacker i somras. När vi vaknade på morgonen och Fritte hade hunnit åka till jobbet fick Olivia plötlsigt en jätteseparationsångest. Sannolikt pga alla förändringar som var i antågande och för att pappa såklart blivit favoriten när orörliga, otympliga, trötta och mörka mamma inte orkade med normalt bus. Haha.. Vi hade ju en underbart härlig sommarvecka med hög värme i juni månad. Då pasade vi på att köpa hem en större pool (sådan som står på marken) och en studsmatta - för att Olivia skulle kunna ha kul i trädgården - samt en paviljong - så att jag skulle kunna hålla koll på henne från skuggan. Att vädret sedan blev tråkigt, ja… det är ju bara skrattretande! Haha! Veckan efter inköp stod studsmattan fastsurrad i staketet till trädäcket och vi svor över att överdraget till poolen hela tiden blåste av. Hahaha! Svenska sommar, vad trodde vi liksom?

Nåväl åter till torsdagens barnmorskebesök med onda sammandragningar. Jag hade stressat dit pga ändrade planer i sista minut. På ca 10 minuter hade jag gjort mig och Olivia i ordning och anlänt till mottagningen! (som ligger i byn). Min ordinare barnmorska hade redan lyckönskat mig och åkt på semester så jag fick gå till hennes lika trevliga kollega. Hon sade mest att "vi får hoppas att du slipper ytterligare ett besök", och att nästa besök skulle ske på det sjukhus jag ville föda på. Undertiden hade jag sammandragningar, men det reagerade hon inte alls på… Nu i efterhand vet jag att det var förlossningen som hade startat! Besöket var bokat till kl 15.
När vi väl var hemma satte jag på en film till Olivia (återigen känslan av otillräcklighet) och lade mig på soffan för att "lugna ner magen". Vid 16-17 tiden kom Fritte hem från jobb och Olivia blev återigen överlycklig. De började laga mat tillsammans medan jag låg kvar och började snegla på värktimern. Jo, nu var det nog igång ändå! Värkarna kom och gick. Massa skrammel från köket, bus i TV rummet och hopp & kramar från Olivia. Haha! Inte alls som jag hade föreställt mig det hela… Men jag var lugn. I mitt sinne skulle jag ju även denna förlossning hålla på lika länge som Olivias (iallafall mer än ett dygn). Men värkarna tilltog. Jag kände inte för att äta. Fick i mig lite potatisgratäng (med vitlök)… Haha! Sedan hägrade duschen och varmvattnet. Där satt jag rätt länge och njöt av vattnet som fick musklerna att slappna av. Värkarna var helt klart hanterbara. Jag vågade känna efter. Kände hur de ökade, tilltog, tilltog, nådde toppen för att sedan minska i styrka tills de var helt borta. Jag såg det hela framför mig som en spetsig bergstopp, och så fort värken var på "nedgång" var jag helt avslappnad.
Det var så häftigt! Kände mig helt lugn och trygg i mig själv. Avslappnad. Kroppen visste precis vad den gjorde och jag hängde tryggt med. Andades tyst in genom näsan och ut genom munnen, tyst, tyst.

Föräldrautbildningen som Fritte och jag gick på (gick inte på någon med Olivia, så vi tyckte att det kunde vara kul att göra denna gång) behandlade i princip enbart förlossningen, vilket var mer än väl för oss. Men vi fick lite tips o trix att ta med oss därifrån. Bland annat att våga känna efter i värken. Hur känns det? VAR känns det? Denna värk är ju faktiskt något positivt och varje värk för en ett steg närmre barnet (vill här tillägga att detta kan vara mycket provocerande att läsa om man har haft obehagliga upplevelser t.ex. från förlossningar eller i övrigt, att värk i det absolut yttersta är en personlig upplevelse och det spelar stor roll vad man har med sig i bagaget, dagsformen, rädsla, nervositet, stress och vilken situation man befinner sig i mm - jag menar inte att förarga någon - jag VET att samma händelse upplevs på helt olika sätt beroende på vem som är i den och att varje upplevelse är lika verklig. Jag vill också skriva att det enligt min liksom många andras synsätt finns lika många världar som det finns människor att uppleva den. Så fortsätt läsa med detta i baktanke).
Vi hade fått tipset att prova hålla en isbit i 1,5 minut i handen - och krama om den. Aj aj aj! Man spänner sig, det gör ont i hela armen - riktigt obehagligt. Sedan skulle vi göra samma övning och slappnad av i kroppen, våga känna HUR smärtan känns - försöka beskriva den för sig själv. Sedan till det (för mig) stora genombrottet: att i huvudet försöka "rita in" var smärtan finns - och plötsligt gick smärtan (eller ja, obehaget) från att ha inkluderat hela handen och armen till storleken av två små isbitar i handflatan. Sedan frågade hon om det gjorde ont någon annanstans i kroppen - och nej, det gjorde det ju inte! Det var en "aha-upplevelse" för mig.
Detta använde jag mig av under förlossnignen, min värk satt i "höfterna" liksom två smala remsor på vardera höft och i området för livmodertappen mitt in i nedre delen av magen/bäckenet. Jag vågade känna efter HUR det kändes och var lugn i det. Visst, vissa värkar tänkte jag "men kääääänn då för hxlvete kääänn", sen var toppen passerad =)

Nu vaknade lilleman. Älskade lillkillen.
Känns som att han har varit här för alltid!
Jag får fortsätta vid ett annat tillfälle.
Nu bebismys innan vi ska hämta storasyster på förskolan.

tisdag 30 juni 2015

I väntans tider...

Och vi har det riktigt, riktigt bra!

Morgonmys på soffan. Olivia är så söt mot sin lillebror. Pratar med honom därinne, sjunger för honom och kramar magen. Kan inte förklara hur mycket det värmer i hjärtat! Älskade lilla gullunge!

En svalkande paus i skuggan. Fick sedan bygga ett tält av handdukar för att få lite skugga - inget hon klagade över precis...  😉

Studsmattehoppande i solen...


Pappa kom hem tidigare idag! Så mysigt! Vi passade på att sätta upp vår lilla paviljong som invigdes med glass och kanelsnäckor (som vi bakade igår).

Snart blir det ett premiärdopp i poolen!

Underbara sommar!

Nu är det bara en viktig liten pusselbit som fattas ❤️



fredag 12 juni 2015

Sista dagen på jobb..

Igår var min sista dag på jobb.
Jag hade verkligen ångest för att gå dit på morgonen. Jag hade knappt sovit och kroppen värkte, men jag fann mig ganska snart på parkeringsplatsen med mina två marängtårtor som jag bakat "som tack för denna tid".
Jag hade även köpt en överraskning till min sköterska, inget märkvärdigt egentligen. Rosor (i kruka), äpple-och-vaniljkräm-karameller från ett udda märke som jag hittat i en liten butik i byn och en rosformad rosa tvål som doftade underbart - det blev iallafall uppskattat! Kul! Liksom tårtan!

Jag hade som vanligt mycket administration att se över - så mycket "pappersarbete" som ingår i detta yrke. 
Jag fick lämnat ut mitt sista protetik-arbete som jag jobbat hårt med under en längre tid - och det var alldeles fantastiskt kul att få det avslutat innan jag gick. Riktigt bra blev det! Så nöjd jag var! Och viktigast av allt: den det gällde blev jätteglad! Perfekt avslut!
Nu önskar jag av hela mitt hjärta att allt håller och sitter som det ska (föralltid).

Efter ännu en dålig natt så har jag nu påbörjat sortering av lådor och skåp. Vi har så mycket skräp som måste kastas. (Tror att jag är inne i en boa-fas). ☺️
Tyvärr tillåter inte min kropp mig att göra det jag vill. Jag kan t ex inte köra till Ikea o köpa skåp - för jag kan varken bära, köra tunga vagnar eller skruva ihop möblerna, jag kan inte ens skruva upp två nya rullgardiner för jag kan inte ta mig upp på en stol för att sedan stå där i konstiga ställningar när jag skruvar...
Tur att jag tapetserade barnens rum (haha! plural!!! wow!) när jag, visserligen med krämpor, fortfarande kunde...

Jag har ju haft ont i fogar och bäcken sedan årsskiftet, men smärtan och värken blev bara värre och värre tills jag slutligen hade så ont att jag inte kunde  fungera - jobbet gick inte att genomföra utan värk/smärta, svett, trötthet, yrsel (sammandragningar och tårar varje dag efter jobb)... Pga värken kunde jag inte sova, jag vaknade när jag försökte vända mig i sängen (förutom de normala toalettbesöken och kramper). Jag var sååå trött! Jag kunde (och kan) bara sova på rygg - och det är ju inte så lätt med en stor tung mage. Så det i kombination med jobbet gjorde tillslut att jag inte kände igen mig själv - och ja, jag blev sjukskriven. Efter sjukskrivningen har allt blivit bättre och lättare. Visst har jag fortfarande ont, men jag kan sova på dagarna och behöver inte göra sånt som gör ont och förvärrar (som arbetet krävde av mig). 
Varken gravidyoga (i tidigt stadie), övningar från sjukgymnast, foglossningsbälte etc har hjälpt. Eller kanske så har det hjälpt, men det har inte tagit bort värken. 
Så som sagt, nu är jag så fantastiskt nöjd med att ha jobbat sista dagen och att jag bara kan ta det lugnt och ägna mig åt familjen! 

Nu ska jag återgå till sorterandet!
Lillebror busar i magen (som vanligt, hihi).
Underbart!




torsdag 19 februari 2015

Hälsokoll

Sitter i väntrummet på en av alla företagshälsovårdsmottagningar. Väntar väntar...
Hoppas att det går fort.
Hade nyligen en supertrevlig sköterska som bjöd på skratt och vänligt bemötande - och som stöttade mig med ljud, hejarop och demonstration under spirometertestet (Heter väl så?)...

Nåja, det var tydligen bra värden som visades, och jag som trodde att jag hade dålig lungkapacitet. :)

Igår skickade jag in en ansökan till kliniken jag redan jobbar på. En tjänst blir ledig och jag tänkte söka den - mitt vikariat går ju ut snart. Får se vad som händer med det...

Ikväll blir det mys hemma i soffan. 
Imorgon är det äntligen och återigen fredag!! Underbart!
På lördag ska vi hjälpa mamma o pappa att montera ner köket (de rensar ju ut hela huset nu inför en totalrenovering - spännande!). De har snällt nog gett Fritte med syskon köket till stugan. Det blir nog toppen. Därför ska vi även köra till stugan på lördag, och sannolikt sover vi över där till söndag. På söndag hoppas jag få träffa bästis, det var allt för längesedan!

Mycket kul, med andra ord!
Sötaste Olivia med sin söta hjälm, "mössa" och skidglasögon. Kommer att vara tuffast i backen, gullungen! Tids nog bär det av! Snart snart....
Haha! Och jag ska åka för första gången?! Oj oj oj....

Nej, nu får de kalla in mig snart!!! 
Väntar, väntar och väntar...

söndag 15 februari 2015

Status quo…

Det har varit en relativt lugn helg.
I fredags tog vi det lugnt. Mamma och pappa hade ordnat om i sitt schema, så att mamma kunde vara hemma med Olivia - så att jag kunde jobba. Återigen tack!
Trötta och hängiga slappade vi sedan framför TVn, och det blev självklart hämt-mat… så nyttiga så…

Igår, lördag, hade vi ärenden att uträtta. Olivia fick följa med i vagnen. Hon var faktiskt pigg även om hon inte fick utlopp för denna energi.
Vi fick ordnat med bilarna (Fritte har beställt en ny bil på jobb - så den han har nu behövde städas ordentligt - även min bil för den delen….), köpt vantar och en ny overall till Olivia (till skidsemestern), jag hittade en välbehövd väska, apoteksinköp till sjuklingen, kläder till bus, ordnade med abonnemang (återigen Frittes jobb-göra)… På kvällen lagade vi god mat och bänkade upp med en semla och morotskaka framför Melodifestivalen (bästa (enda) låten kunde man ju inte rösta på…).

Idag började dagen jättebra. Olivia var pigg och kry. Vi har pysslat medan pappa Fritte har jobbat och spelat bandy. Mor och far kom förbi på eftermiddagen för att lämna en del lådor och en kista som tillhör mig. De håller nämligen på att rensa ut hela sitt hus inför en totalrenovering. Mitt i allt detta blev lilla snäckan febrig igen och somnade utslagen i sin mormors famn…
Inget dagis för stumpan imorgon… Återigen erbjöd sig mormor och morfar att vara barnvakt - till Olivias stora glädje, så det blir jobb för mig. Man är ganska trött efter flera dagars störd sömn - framförallt Fritte som har jobbat hela tiden… Gäsp!
Hej och hå!


torsdag 12 februari 2015

Nu skriver jag det!


Jag kan helt enkelt inte hålla mig längre…. 

De flesta av mina närmsta vet redan, men ändå: vi väntar smått! Jag kan knappt förstå det. Hur kan man ha sådan tur? OM allt går som det ska, så förväntas en liten bebis komma till världen i sommar - och ingen kunde varit mer lycklig än jag, Fritte och Olivia - som önskat sig ett syskon länge nu!

I höstas plussade vi på stickan, några veckor senare var det dags för KUB (som visade goda resultat) och nu i söndags var vi på det första rutinultraljudet. Att få se det lilla livet röra sig på den stora skärmen på TVn, att få se det lilla hjärtat slå, armar och ben sprattla omkring,  det är svårt att ta till sig. Så abstrakt och verkligt på en och samma gång. Jag kunde inte sluta le allteftersom barnmorskan berättade att allt såg bra ut. Tårarna bara rann alldeles tyst - knappt så att jag själv lade märke till det. När jag väl reste mig upp påpekade Fritte att det var tur att jag hade öron ;-) haha! (jag log nog gaanska brett…). 
Vi fick med oss fina bilder på det lilla mästerverket och vi fick även reda på att det var en liten KILLE som gömde sig därinne (det gick faktiskt inte att ta miste på, haha - ingen blygsamhet där inte)! 
Jag är så lycklig, det är svårt att beskriva. Evigt tacksam. Måtte nu allt gå som det ska < 3

Jag hade svårt att känna på mig om Olivia skulle bli en flicka eller en pojke när vi väntade henne. Fritte var å andra sidan stensäker på att det var en liten flicka, och ja - han hade ju rätt. Någonstans innerst inne har jag i alla år tänkt (jo, faktiskt sedan jag var liten) - att OM jag NÅGONSIN skulle få barn - så skulle jag först få en flicka och sedan en pojke. Konstigt hur man kan känna så? Denna gången var jag ganska säker på att vi väntade en pojke - Fritte var istället säker på att det var en liten tjej - så han blev ganska chockad när det visade sig att han hade fel! Haha! 
Det viktigaste är att barnet är friskt, och könet kvittar i ärlighetens namn, men jag personligen känner just nu att allt är precis som det ska vara. Lugn och tacksamhet.  

Hur denna graviditeten har varit jämfört med Olivias? HELT annorlunda!
Från början till slut så märkte jag knappt av att jag var gravid med Olivia, förutom magen och hennes pigga rörelser (för dem fanns det ju gott om). Jag fick kanske känna på svag foglossning precis i slutet när jag gjorde underliga rörelser (kan räkna tillfällena på en hand). Jag var smal, rörlig, hade energi och älskade min kropp, kände mig vacker  - det fanns inget jag inte kunde göra. Fritte skulle bara våga säga till mig att "inte bära" det ena eller det andra, jag hade nog tittat mycket undrande (och säkert surt) på honom och undrat varför han försökte berätta för mig vad jag ska och inte ska göra. Haha!
Denna gången däremot… 
Jag märkte (liksom med Olivia) att jag var gravid ganska direkt. Bara två veckor in i graviditeten kändes brösten ömma - men till skillnad från graviditeten med Olivia - ville det inte sluta denna gången… Det höll i sig åtminstone två månader och brösten bara värkte, spände, ömmade - och VÄXTE(!).  Jag har med andra ord fått köpa flera nya BH:ar… 
I början var jag dessutom katastrofalt trött och somnade vid halvåtta-tiden på kvällen. Inget kunde hålla mig vaken… 
Däromkring de första månaderna fick Fritte en (helt oberättigad) utskällning. Till frukosten hade vi kokat kaffe och mitt humör exploderade vid första "smutten": varför i hela världen hade vi (i detta läge Fritte) väntat så lång tid med att köpa en ny kaffekokare, det hade vi ju pratat om i flera månader, nu hade det gått så långt att kaffet smakade unket och gammalt, det är fel på maskinen - nu kastar vi skiten - NU!… något i stil med det… (tankar kring varför jag själv inte hade köpt en ny kaffekokare existerade inte). När vi lite senare drack kaffe hemma hos mamma och pappa fick jag be Fritte om ursäkt, det var ju inte kaffekokaren det var fel på - bara mig. Jag, som i princip har levt på kaffe i perioder i mitt liv, kan nu inte dricka kaffe längre. Jag kan inte beskriva hur illa det smakar - och hur konstigt det känns!? Jag har inte ens haft problem med nån "avvänjningsperiod" i form av huvudvärk etc - kropp och sinne är bara tacksam sålänge jag slipper dricka kaffe. Istället intas nu the, och till min stora förvåning ÄLSKAR jag det (innan var det bara gott ibland). Med Olivia drack jag kaffe under hela graviditeten!

Cravings?? Jodå. Jag trodde inte att jag hade några med Olivia, men visst - där på våren var jag väldigt sugen på gröna äpplen och mineralvatten… men jag behövde inte… 
Nu? Jag var galet sugen på fett, salt och ….: kött! Tack för den! Jag fick Fritte till att köpa hem pizza flera dagar i veckan - och jag kunde slänga i mig dem på nolltid. Att inte äta kött var jobbigt, för GUD vad sugen jag var! Kunde stå och drägla över Frittes fredagsfiléer med bearnesesås…. Verkligen en underlig känsla. Tack och lov så har det gått över nu - men jag kan lova att min frosseriperiod satte sina spår. 

Klåda? Jo jag hade faktiskt en ganska jobbigt klåda på kvällarna i början av graviditeten med Olivia. Den höllv äl i sig några veckor… Hela kroppen kliade och jag kunde riva upp mindre sår - det kliade så frenetiskt! Sannolikt var det nån typ av torrklåda? Denna gången? Jodå, precis samma sak fast mer intensivt och långvarigt, jag kan fortfarande få problem vissa dagar. Jag har sårskorpor på ben och rygg efter mitt kliande. Ja, man kan bli tokig av klåda! Vissa kvällar har jag nästan fått panik, inte vetat vart jag skulle bli av… Men men, det är bättre nu - dock inte helt borta. Pappa har snällt nog köpt två pumpförpackningar (haha, ska det va, så ska det va med råge) med Fenurilkräm, och det har faktiskt hjälpt (känns det som iallafall). 

Det här med foglossning, jo det har jag redan drabbats av. Ganska tidigt - faktiskt för flera veckor sedan. Jag har brännande värk vid höfter och pubisbenet om jag gör vissa rörelser (värken/smärtan är alltså inte ihållande, men när den väl kommer så är det jobbigt, och den gör sig påmind dagligen). Jag tror inte att min sadelstol på jobb hjälper till precis, men jag ska diskutera det med barnmorskan vid nästa besök. Därför har jag såklart ingen lust att träna, så mina kilon från frosseri-perioden kommer inte att försvinna och jag har blivit svag i kroppen. Det börjar bli jobbigt för mig att lyfta Olivia (även om jag fortfarande gör det, hur ska jag någonsin kunna låta bli)  - men natthämtningen eller lyftet ut ur bilstolen när hon sover - de har Fritte fått ta över (vilket han gladeligen gör, min klippa). När jag tänker tillbaka på graviditeten med Olivia så tränade jag BODYPUMP (!) i 5:e månaden. Vad gör jag nu? Vaggar från bilen till jobb och tillbaka… Jag har redan gått upp nästintill alla kilo jag gick upp med Olivia, redan? Skrämmande!
Jag har faktiskt på grund av min ångest för detta börjat på gravidyoga, och det är ju knappast någon träning - men det är underbart avslappnande och mycket fokus på andning, att närvara i nuet - och det behöver jag verkligen. 

Men trots alla skillnader jämfört med förra graviditeten, så räknar jag detta som en bra graviditet. Jag mår bra, bebis mår bra och förutom foglossningen och viktuppgången så har jag i nuläget inga skavanker att klaga på. Snarare har jag allt i världen att vara tacksam för!

Olivia är så söt när hon vill klappa magen, prata med magen… Första kvällen hon fick känna en rörelse så låg vi i hennes säng och så hade hon sin lilla hand på magen. Hon fick den dittills största "puffen" som jag känt och Olivia stelnade till och tittade på mig med sitt underbart söta leende och sina stora fina ögon. "Det var den lille bebisen som sa 'hej storasyster", sa jag. Och så slappnade hon av och började skratta: "men mamma, sa den 'hej storasyster' - haha - jag är ju inte storasyster än" - och så fortsatte hon att skratta. Haha! Du har en sååå söt humor min lilla busfia!
Jämfört med Olivia så kände jag rörelser tidigare denna gången. Lillkillen ligger precis som Olivia ut mot magen och moderkakan ligger in mot min ryggrad - och då brukar rörelserna bli ännu tydligare även utifrån. Så det är kanske inte så konstigt. Men jag vill minnas att Olivia var mer aktiv än denna lille busen, men vi får se. Det lär ju bli mer och mer =)

På tal om det, man vet aldrig vad hon hittar på - hon är en tänkare, det är säkert, min lilla Einstein:
Vi satt och åt för några dagar sedan och pratade om bröllop, så frågade Fritte: "Vem ska du gifta dig med när du blir stor Olivia"… Så kisade hon, lade huvudet på sned och log sitt finurliga leende: "Amen pappa, det dröjer ju länge tills jag blir stor"… (20150206) Så liten och så stor, jag tycker att hon är så cool (ja faktiskt). Hon har svar på tal och tänker själv. Jag förväntade mig "pappa" eller kanske ett av barnen på dagis… Men icke. 
-Nej jag kommer nog aldrig kunna sluta skryta om henne, min lilla stjärna! =)


Här har vi vår efterlängtade lillebror! 
Världens finaste < 3 


By the way… det finns mycket som kan förklara min nuvarande storlek… Haha! 
(Det är lika bra att man är ärlig mot sig själv, hahahaha!).